86
ej kunde få i mig någon navigation, och att Harry var en qvick pojke, värd två sådana som jag. Jag vet, att han är det. Jag vet det — om han bara inte ville skryta så mycket dermed!"
"Önskar du då så mycket att gå till sjös?"
"Önskar jag det? Visst gör jag det. Min far är ju sjöman; jag kommer ihåg skeppet "Ariadne", och jag har sett "Calliope" — det der skeppet, på hvilket han förde befäl under sista kriget. Sedan jag var så stor som lilla George, har jag alltid trottt, jag skulle få bli sjöman. Och nu, om pappa far med amiral Penrose, och Harry också — åh, då blir det förskräckligt här hemma."
"Men kunnen I inte få fara båda två?"
"Nej, pappa sade, att han ej kunde begära, att två af oss skulle bli utnämnda, utom kanske framdeles någon af de yngre. Och Harry är den qvickaste och gör allting bättre än jag, när han vill. Pappa säger, att efter vi äro så många, kunna ej alla blifva sjömän. Och Harry längtar kanske ännu mer än jag att blifva sjöman. Ja, det kan inte hjelpas, Harry måste fara. Men — men — när min far är borta" — och Sam började nästan att gråta — "Jag visste ej, hur svårt det var, att vara utan honom, förrän denna månad. Jag var så liten, då han for till Svarta Hafvet, men nu — men jag får ej tänka derpå!" och han stampade med foten i golfvet. "Hvad pappa en gång sagt, det sker. Säg ingenting åt de andra, miss Fosbrook," och han gick beslutsamt och tog upp sin Euklides och sökte reda på lexan.
"Du kommer nog att göra din pligt som en man, hvar du än må befinna dig, Sam," sade Christabel hjertligt.
Sam såg ut, som om han hellre velat, att hon icke sagt detta, men han tyckte i alla fall om det; hon sade likväl ingenting vidare; men när hon såg, hur manligt han beherrskade sin sorg och ansträngde sig att lära den lexa, som föreföll honom så svår, så tänkte hon, att han nog förr än Harry skulle
