ekonomiska anordningar, kläder, planer för framtiden o. s. v. Själv gav han henne goda råd — men som sällan följdes — vid postiljon, ritade tapisserimönster åt henne och läste gärna högt för henne, dock hellre romaner än predikningar.
Men icke länge fick han sitta i fred vid »föremålets» sida. Ty snart satte sig på andra sidan om henne en person, vilken vi, i anseende därtill att hans förnämsta märkvärdighet låg i en stor egendom, som han ägde nära staden, vilja titulera rätt och slätt Possessionaten.
»Tycker kusin Louise om fisk, t. ex. braxen?» frågade possessionaten en afton, i det han satte sig bredvid Louise, som flitigt sydde på ett landskap i tapisseri, och som, utan att se upp, svarade med mycken flegma:
»Å ja! Braxen är en mycket god fisk.»
»Å med röd vinsås; delikat! På min gård Östanvik har jag ett magnifikt fiske. Stora braxenbaddare! Jag fiskar dem själv.»
»Vem är den där stora fisken?» frågade Jacobi Henrik med en otålig rynkning på näsan. »Och vad angår det honom, om din syster Louise tycker om braxen?»
»Emedan hon då torde tycka om honom, mon cher? En högst respektabel och bastant karl, min kusin Thure till Östanvik. Jag råder dig att odla hans bekantskap.»
»Tycker kusin Louise om fågel?» frågade possessionaten.
»Å ja! I synnerhet kramsfågel!» svarade Louise.
