föll i silkesmjuka veck kring ett avlångt bord, på vilket kaffestaten var i prydlighet uppställd. Med förstämt utseende närmade sig lagmannen frukostbordet, men det klarnade plötsligen vid inträdet av en person, över vilken unga fruntimmer genast skulle fällt domen: »rysligt ful!» men som säkert den tänkande fysionomisten hade betraktat med intresse. Han var lång, ovanligt mager och höll sig något lutad åt vänstra sidan; ansiktets hy var mörk och de icke oädla dragen vanställda av en grämlig min, som blott sällan ett leende av sällsynt skönhet utplånade. Pannan drogs gärna i djupa veck över de stora, bruna, underliga ögonen, och över dem reste sig en skog av svartbrunt hår, i vars hårda knorrar man skulle sagt, att tjogtals olynnen och paradoxer huserade.
»God dag, min bror!» ropade lagmannen hjärtligt och räckte handen till den inträdande, »hur står det till?»
»Illa!» svarade den grämlige assessor Jeremias Munter, »hur kan det vara annorlunda? Jag har förargat mig i dag, så att… har du läst den hätska artikeln mot dig i — tidningen?»
»Nej, jag håller icke det bladet, men jag har hört talas om den. Den är ju riktad mot min skrift om fattigväsendet i länet?»
»Ja, eller rättare nej! Ty det märkliga är, att den nästan ingenting innehåller om sak; den är riktad mot din person — har du hört vem som skrivit den?»
»Nej, och önskar ej veta det!»
»Men det skall du, ty man bör känna sina ovänner.
