Med någon ängslan svarade Elise:
»Min bästa vän, det blir ju ett högst farligt drag från dörrn för dem, som sitta i hörnet där!»
»Ack, alltid pjunk och svårigheter! Tycker du inte själv, att det vore en stor vinst att här få upp en dörr?»
»Nej, uppriktigt sagt, tycker jag det är bättre som det är!»
»Ja, så äro fruntimmerna alltid. Ingenting vilja de röra på, ingenting göra, ingenting förändra för att få det bättre och bekvämare; allt skall vara så bra, så förträffligt som det är, till dess man gör förändringen för dem; då se de på en gång, att det är bättre; då ropa de: ah, se nu är det präktigt! Fruntimren höra givet till det stationära partiet!»
»Och herrarna till mouvemangspartiet, åtminstone vad bygga och bråka beträffar!»
Frasen var ämnad att låta skämtfull, men fick genom ordet »bråka» någonting beskt, som framkallade i lagmannens röst någonting skarpt, i det han på piken till herrarna svarade: »Ja, de sky icke gärna en liten möda, som kan åstadkomma en stor vinst. Men — få vi aldrig frukost i dag? Klockan är en kvart och sju minuter över nio. Det är då fasligt, min kära Elise, att du aldrig kan vänja dina pigor vid någon punktlighet. Och barnen — äro de ej heller färdiga? För Guds skull, söta Elise…»
»Jag skall gå och se till!» sade Elise, och gick hastigt ut.
Det var söndag. Junisolen sken in i ett stort och vänligt rum och lyste på en snövit damastduk, som
