»Å, jag stuvar upp min lilla trådflorsklänning, den går nog an, och det kan vara detsamma hur jag ser ut. Var du bara nöjd, Sara, och gör som jag ber dig!»
Fågeln på gungande kvist är icke lättare till sinnet än Petrea, när hon följde ut med Sara, som var vida mindre glad, men som aldrig varit vänligare emot Petrea.
När Sara och Petrea återkommo från sin bodpromenad, såg Louise snart, att vad Sara handlat vida översteg hennes tillgångar och även vad Louise med skäl fann passande för en ung flicka i deras stånd och villkor. Hon såg, utan att säga ett ord, på det vita sidentyget, den blå gasen till tuniken, de sköna gula och vita astrarna till huvudprydnad, som Sara ej utan ett fåfängligt nöje utbredde.
»Vad har du köpt, Petrea?» frågade nu Louise. »Låt oss se din handel!»
Petrea svarade rodnande, att hon — »ännu icke köpt något».
Sedermera kom Petrea till Louise och bad med en viss blyghet att få låna några sidenband av henne.
»Petrea lilla», sade Louise missnöjd, »jag behöver mina band själv, och du har dessutom, såväl som jag och vi alla, fått pengar för att köpa vad du behöver.»
Petrea teg och fick tårar i ögonen.
»Jag trodde inte, Louise», sade Sara häftigt, »att du kunde vara så snål och neka Petrea några gamla band, som jag är viss på att du dessutom alls icke behöver.»
»Och jag, Sara», svarade Louise i samma ton, »jag trodde inte, att du kunde missbruka Petreas godhjär-
