från staden belägna Axelholm. Vid middagen voro alla koffertar och alla lynnen klara, särdeles lagmannens, som var så nöjd med sitt förmiddagsarbete, att han nästan meddelade denna förnöjelse även till dem, som förut varit mindre belåtna därmed. Petrea åt blott ett litet tunnrå med litet snömos för att bli så mycket lättare till dansen.
Klockan precis halv fyra gick lagmannen och ropade vid sin frus och sina döttrars dörrar: »Mamma! — flickor! Det är tid att fara! Klockan är halv fyra slagen! Vagnarna äro framme!»
Modern sprang, alla döttrarna sprungo muntert hoppande efter henne. Snart sutto alla i vagnarna. Vi låta dem rulla och vilja avlägga ett litet besök
på Leonores rum.
Leonore satt ensam. Hon lutade sitt sjuka huvud mot handen. Hon hade betvungit sina känslor för att kunna vänligt svara på moderns och systrarnas avskedskyssar; hon hade sett huru glädjen i deras ansikten sökte gömma sig framför henne; i synnerhet hade en blott halvt fördold skälmaktig glättighet i moderns och i Evas blickar därvid gjort henne ont. Hon hade hört deras glada röster i trappan, så vagnarnas rullande. Nu voro de borta, nu var allt tyst och ödsligt i hemmet, och nu runno stora tårar över Leonores kinder. Hon tyckte sig vara. så övergiven, så vanlottad, så ensam i världen. Då öppnades dörren sakta, ett leende ansikte tittade in, och en lätt, behaglig gestalt sprang genom rummet fram till henne, kysste
