vilket de vila på dig eller på Louise? Tror du ej jag känner, huru sval, huru stundom tvungen den kyss är, som mamma skänker mig, emot de två, tre, ja, de många, hon av hjärtats fullhet ger åt dig eller åt Gabrielle! Men jag klagar icke över orättvisa; jag inser så väl att det ej kan vara annorlunda. Naturen har gjort mig så obehaglig, att det icke är möjligt att tycka om mig. Ack, lycklig är ändå den, som fått ett behagligt utseende! Den vinner människors välvilja, blott den visar sig. Det är så lätt för den att vara älskvärd och älskad. Men svårt, mycket svårt är det för den, som blivit så vanlottad som jag…»
»Men, söta Leonore, jag försäkrar att du är orättvis mot dig själv. Din växt, till exempel, är ju mycket bra, och dina ögon — de ha någonting så hyggligt, så på en gång milt och allvarligt. Ditt hår är fint och har en vacker brun färg; det skulle kläda dig så väl, om det vore lite bättre ordnat — men vänta! bara du blir frisk, så skall jag ta det om hand, och du skall få se…»
»Ack, om jag blott kunde bli omtyckt av mina närmaste! Huru gudomligt att vara älskad i sitt hem!»
»Men det kan du, det skall du, söta Leonore, blott du det vill! Ack, om du alltid vore så, som du är ibland! Och du är det även alltmera, och jag håller alltmera och så oändligen mycket av dig.»
»O, Eva lilla!» sade Leonore djupt rörd, i det hon stilla lutade sig till systern, »jag har bra litet förtjänat detta av dig. Men det skall bli annorlunda med mig hädanefter. Jag skall bliva sådan du vill hava mig, jag skall söka bliva god och älskvärd.»
»Och då skall du bli så vacker och så älskad och så
