lycklig, att det skall bli en glädje åt! Men nu måste du komma in i Louises och mitt rum. Någonting väntar på dig där, och du måste byta litet om luft. Kom, kom!»
»Ack, huru behagligt!» var Leonores utrop, när hon inträdde i Evas rum. Och i sanning kunde ingenting behagligare tänkas, än den lilla fridsboningen, nu prydd med kärlekens oskyldiga koketteri. Den ljuvligaste doft av friska blommor uppfyllde luften, och solen kastade sitt vänliga sken på ett bord nära en soffa, där en korg med sköna frukter lyste lockande mittibland en mängd täcka och täckt ordnade småsaker. Hela rummet gav en bild av ljuvligt lugn.
»Här, söta Leonore», utropade Eva, »skall du bo under denna tid. Det skall göra dig gott att litet lämna ditt rum. Och ser du, här ha alla offrat åt dig. Den här lilla götiska kyrkan av brons, den är från Jacobi; det är en lampa, ser du! — Skenet kommer genom fönsterna på kyrkan; hur vackert! I afton skola vi tända den. Och de här frukterna, ser du de sköna druvorna! Dem har Henrik och Petrea varit i komplott om. Gravyrerna äro från pappa, och Louise har sytt tofflorna, och lilla fröken, hon…»
Leonore slog ihop sina händer: »Är det möjligt», sade hon, »att ni alla så mycket tänkt på mig? Vad ni ären goda, ack! för goda!»
»Nej, gråt inte, söta Leonore! Du får inte gråta; du skall vara glad! Ser du, vi alla hålla så mycket av dig! Men det bästa av traktamentet har jag kvar. Ser du, denna nya roman av miss Edgeworth! Den har mamma givit oss att läsa tillsammans. Jag skall läsa högt
