makt över sina lemmar, eller var det av bristande aplomb, i följd av den knappa middagen, eller var det i följd av hennes vanliga distraktion — så mycket är visst, att hon vid första chasseringen över golvet tog miste om den rätta sidan, på vilken hon skulle förbi sin visavi och kom rakt på honom; han vek åt andra sidan, men Petrea var redan där för att rätta sitt misstag, och när kandidaten åter vek undan åt vänster, fann han åter för sig vår Petrea, som under dessa chasseringar förvillade sin näsa så djupt i kandidatens väst och så trasslade in sina fötter med hans, att då han gjorde ett förtvivlat försök att komma förbi henne, kom det sig så, att båda föllo omkull mitt i kadriljen. När Petrea med tårar i ögonen reste sig upp, såg hon framför sig de unga lornjerande herrarna, bröderna B**, som riktigt kiknade av skratt åt denna händelse. Men vad som gjorde ett helt eget intryck på Petrea var hennes kavaljers uppförande och plötsligen förändrade väsen. Med en allvarlig blick tystade han bröderna B**:s fortfarande opassande munterhet, och han, som hittills varit så fåordig och blott med »ja» och »nej» besvarat alla Petreas konversationsförsök, blev nu helt språksam, artig och munter med sin lilla dam, som han på allt sätt sökte distrahera från intrycket av den obehagliga tillfälligheten, ja, även därmed, att han bjöd upp henne till angläsen efter maten. Petrea förstod hans godhet, tårar stego henne i ögohen, och hennes hjärta klappade av nöje vid åtanken att efter kadriljens slut få springa till sin mor och säga: »Mamma, jag är uppbjuden till angläsen efter
