mera än alla hennes förslag, och med en djup suck över att icke vara karl och kunna giva henne denna fröjd steg hon upp och lämnade föremålet för sina fåfänga bemödanden. I detsamma kom Jacobi helt varm springande fram till henne och bjöd upp henne till följande kadrilj. Glad tackade Petrea, men plötsligt rodnande ända till pionlikhet av ett raptus meddelelselust tillade hon:
»Får jag taga emot bjudningen för en annan? Gör mig nöjet och bjud upp det unga fruntimret, som sitter där vid fönstret — till vänster om oss.»
»Men varför det? Varför vill ni icke…»
»Jag ber er äntligen därom! Det gör mig mera nöje att se henne dansa än att dansa själv.»
Jacobi yttrade ännu några vänliga invändningar, men gjorde sedan som Petrea bad.
Petrea kände en mycket ljuv känsla i sitt hjärta, när hon såg verkan av denna uppbjudning på sin nya vän. Men ödet och kandidaten tycktes ha föresatt sig, att Petrea skulle dansa denna kadrilj, och de presenterade för henne en ung officer i grann uniform, med mörka ögon, mörkt hår, mörka, stora mustascher, en martialisk växt och mycket barsk min. Petrea hade ingen anledning, tordes icke heller giva denna Martis son annat än »ja!» Hon tyckte sig själva verket aldrig ha fått en hederligare uppbjudning och fann sig få minuter därefter stående alldeles invid grevinnan Solenstråles fåtölj, i samma kadrilj med Aftonstjärnorna och med kandidaten till visavi. Var nu verkligen vår Petrea så — försutten (om man är god tillåter oss detta uttryck), att hon ej hade rätt
