»Den runda kaffekannan där är madam Folette. Kan ni inte tåla henne?»
»Varför skall hon heta så? Vad är det för dumma upptåg?»
»Det är barnens påhitt. Barnen älska den särdeles, emedan den var söndagsmorgon skänker i kaffe åt dem.»
»Varför ska barnen ha kaffe? Den där Petrea är ju spinkig nog ändå. Jag har aldrig tyckt om henne, och blir hon nu en kaffekäring, så…»
»Men bästa Munter, ni är icke vid gott lynne i dag!»
»Gott lynne? Nej, fru Elise, jag är icke vid gott lynne. Jag vet icke mycket här i världen att ha gott lynne åt. Där har er stol rivit ett hål i mitt frackskört! Är det vackert? Det är ju också hemgjort. Nej, nu går jag, ifall era dörrar — äro de också hemgjorda? — vilja låta mig passera.»
»Vill inte du komma igen och äta middag med oss?»
»Nej, jag tackar. Jag är bortbjuden, och det här i huset.»
»Till hovmarskalkinnan W**?»
»Nej, för tusan! Jag spisar middag i dag hos mamsell Berndes. Det är en förnuftig människa, och hennes lilla miss Laura är rätt söt. Se så i Herrans namn, nu ha vi hela barnskaran här! Mjuka tjänare, syster Charlotte! Jaså, lilla miss Eva! Hon är icke rädd för »fula gubben» hon — Gud signe henne! Där har hon en karamell! Och lillan då, hon ser ju ut som en liten äng… grinar hon åt mig? Då måste jag bort, ty barnskrik kan jag icke tåla. Hu bevars! Hör också
