till hemmets behag, kan jag tänka; är kanske hemmusik? Hembakat, hemgjort, hemmusik… hu!»
Assessorn sprang på dörren, lagmannen skrattade, lillan tystnade vid anblicken av en kringla, genom vilken brodern Henriks vackra öga lornjerade henne. Barnen flockade sig hoppande kring frukostbordet.
»Se så, se så, söta små änglar, håll er nu lite i styr. Vänta, kära Petrea, tålamod är en god krydda. Eva lilla, hamsa inte så där. Inte ser du mamma göra så? Se, hur mamma gör!» så moraliserade mildeligen modern, under det hon, biträdd av sin äldsta dotter, den lilla visa Louise, sörjde för de andra barnen. Fadern gick förnöjd omkring, klappade de små huvudena och drog dem sakta i håret. »Jag borde ha klippt er allihop i går», sade han. »Eva har en peruk, så att man knappt kan se hennes ansikte; ge pappa en kyss, min lilla flicka! I morgon bittida skall jag ta peruken av dig!»
»Och min med, och min med, pappa!» ropade de andra.
»Ja, ja, jag skall raka er allihop!» svarade fadern. Alla skrattade, men »lillan» gömde förskräckt sitt ljuslockiga huvud vid moderns bröst. Fadern upplyfte det sakta och kysste först henne, så modern.
»Lägg nu i socker åt pappa», sade denna, »ser du han räcker dig sin kopp!» Lillan smålog, lade socker i koppen, och madam Folette begynte sin glädjefulla rund.
Vi lämna nu madam Folette, hembakat bröd, familjefrukost och morgonsol och flytta oss till aftonlampan, vid vilken Elise skriver.
