giva en liten fest åt familjen, och tillfället syntes dem nu gynnsamt att därmed förena en angenäm överraskning. Ett vackert och gott värdshus, som låg vid vägen emellan Axelholm och staden, skulle bliva scenen därför. Här skulle man på hemresan stanna, under förevändning av någon liten åkomma vid en av vagnarna som nödvändigt fordrade lagning; man skulle förmå fruntimren att gå upp i huset, där emellertid allt var förberett. De båda vännerna hade mycket glatt sig åt denna lilla tillställning, och för att förskaffa Louise hennes älsklingstraktering — glasser — hade Jacobi gjort sig stor möda och dessutom uttömt sin redan på upphällning stadda kassa. På färden till Axelholm hade familjen delat sig så, att Louise med Petrea åkte uti en liten så kallad medevivagn — lagmannens eget ekipage — körd av Jacobi, som med Henrik innehade kusksätet; modern med de andra döttrarna åkte i en täckt hyrvagn, som lagmannen själv körde. På återresan skulle man iakttaga samma ordning, med den skillnad, att Jacobi skulle köra för den stora vagnen, och Henrik för sina systrar. Modern och de unga herrarna ävenså ville icke anförtro tömmarna i mindre säkra händer — som de själva med tillbörlig blygsamhet sade — då vägen hade svåra backar och dessutom nu var fördärvad av regn. Emellertid intrigerade Jacobi så, att han emot den överenskomna ordningen kom att köra för de unga damernas vagn och Henik för sin mors.
Efter svåra skakningar och ruskningar kom man lyckligt fram till värdshuset; nej! icke just så lyckligt, ty någonting hade gått sönder vid ett av hjulen på
