täckvagnen; det var »inte farligt, bevars!» men måste nödvändigt lagas innan man vidare kunde fortsätta resan. Henrik bad sin mor, att under tiden »med systrarna» gå upp i värdshuset, vars värd och värdinna nu syntes i porten, under bugningar och nigningar bjudande de resande att stiga in. Värden kom själv och öppnade vagnsdörren. Elise häpnade och gjorde ett utrop av överraskning — värden var ju livslevande hennes man! Och värdinnan — den allra täckaste värdinna i världen — var ju livslevande hennes dotter Eva. Alla de resande döttrarna häpnade också och gjorde utrop och ville i värden och värdinnan känna igen fader och syster. Men värden och värdinnan läto sig icke förbluffa och konfundera av de resandes konfusion; de visste alltför väl själva vilka de voro, och visste också att skicka sig i sina ämbeten! De förde gästerna, under många ursäkter och artigheter, upp uti ett par stora och vackra rum, och här började värden förtvivlat stöka omkring samt ropa på kypare och piga. Äntligen kom kyparen med sitt blå förkläde på. Ny kuriositet! Han var en levande avbild av kanditdaten. Nu kom pigan; ny förvåning! En vackrare människa, och mera lik Henrik, kunde man ej tänka sig. Men tafatt bar hon sig åt och höll ibland på att falla, i det hon snubblade än med ett än med ett annat. Värden bannade henne duktigt för hennes drumlighet och grälade på kyparen, vilket lät båda gråta — så såg det ut åtminstone — varefter han körde ut dem, med befallning att på stund återkomma med förfriskningar. Värden, nu vid ett briljant, gott och artigt lynne, lät med egen hand ett par champagnekorkar springa och
