obarmhärtiga ruskningar, var böjd för att antaga tillbudet, och då det just begynte regna och lagmannen därför hellre satt i vagn än i den schäs, i vilken han kommit med Eva, så blev saken snart avgjord. Elise med ett par av döttrarna skulle fara i landån, som emellertid förvandlades till täckvagn; lagmannen och det övriga sällskapet skulle fördela sig på de andra vagnarna. När man skulle stiga uti, hade Jacobi kört sin medevivagn tätt invid possessionatens landå; possessionaten såg mer än en gång med mulen min efter om icke någon profan och skadlig beröring ägde rum emellan den lilla och stora vagnen. Jacobis hjärta klappade häftigt, när Louise kom ut på trappan. Possessionaten stod på ena sidan, räckande henne handen, Jacobi stod på den andra, tillbjudande henne sin, för att föra henne till hennes förra plats. Ett ögonblick syntes hon tveka, men räckte därpå med nedslagna ögon sin hand åt possessionaten, som med triumferande min lyfte henne upp i vagnen vid hennes mors sida och själv steg upp efter henne. Ögonblicket därefter gungade landån bort, dragen av de dansande foxarna. Jacobi lade handen på sitt bröst, en kvävande känsla förtog hans andedräkt, och tårar stego i hans ögon, när han blickade efter den stora, bortrullande vagnen. Ur sin smärtsamma betraktelse kallades han av Petreas röst, som skämtande förkunnade honom, att han skulle få »den avundsvärda lyckan» att köra henne och assessorn i medevivagnen. Tyst återtog Jacobi sitt förra säte; hans hjärta var fullt av oro. och med flit lämnade han sig långt efter
