stund alltmera betryckt, och när slutligen glasserna kommo, när kyparen med hiärtligheten strålande i sina ögon nödgade henne att taga en av vanilj, kunde hon blott smaka därpå, varefter hon satte bort den, gick hastigt ut och brast i en spasmodisk gråt. Detta var någonting så ovanligt hos Louise, att en allmän bestörtning uppstod. Värd, värdinna, piga, kypare, Noaks sonson, alla kommo de ur sina roller, och all festens både illusion och verklighet var förbi. Väl lugnade sig om en stund Louise, bad om ursäkt, skyllde på en »tryckning för bröstet»; väl sökte Elise och Eva och i synnerhet Petrea, för Jacobis och Henriks skull, att raljera fram munterheten ånyo, men den ville ej komma, och alls ingenting ville mer gå. Alla, men i synnerhet Jacobi, voro förstämda, och man begynte tala om att resa hem. Då hördes ett starkt hästtrav och buller utanför värdshuset, och man såg en präktig landå, dragen av fyra dansande foxar, stanna där framför. Det var possessionaten, som, okunnig om Frankska familjens framflyttade resa från Axelholm, nu ämnade sig dit, efter en kort frånvaro, och hade stannat här, blott för att låta hästarna pusta och taga sig själv ett glas av ställets beryktade öl. Det sällskap, som han nu här så oförmodat träffade, verkade en förändring i hans första plan. Han beslöt nu att följa familjen till staden och bad ivrigt »tant» och »kusinerna» att begagna sig av hans landå. De skulle visst »tycka om den»; den gick så makalöst mjukt, den var så »kommod», man kunde med största bekvämlighet sova i den, även på de allra svåraste vägar och så vidare. Elise, som verkligen hade ont av hyrvagnens
