öden. Kandidaten sätter sig bredvid henne och tyckes vara besluten att slå sig litet lös och vara munter. Men »föremålet» ser därvid mera domkyrka ut än någonsin. Possessionaten inträder, bockar sig, snyter sig och kysser »nådiga tant» på handen.
Possessionaten. Bra kallt i afton! Jag tror visst, att vi få frost.
Elise. Det är en bedrövlig vår! Vi ha nyss läst en verkligen sorglig berättelse om hungersnöden i de norra provinserna. Det är för olyckligt med de missväxtåren!
Possessionaten. Ack ja! hungersnöden där uppe. Nej, låt oss tala om någonting annat; det där är så ledsamt. Mina ärter har jag låtit täcka med halm. Tycker kusin Louise om aft lägga patiens. Det tycker jag också mycket om, Det är så kalmerande. På min gård Östanvik har jag helt små, små patienskort! — — tror visst kusin Louise skulle tycka om dem!
Possessionaten sätter sig på andra sidan om »föremålet». Kandidaten får beynnerliga ryckningar.
Louise. Detta är ingen patiens utan en liten trollkonst för att utröna tillkommande öden. Skall jag spå kusin Thure?
Possesstionaten. Ack ja! Spå mig litet; men ingenting ledsamt bara. När jag hör någonting ledsamt om aftonen, drömmer jag alltid illa om natten. Spå mig vackert en liten hustru — en hustru, vacker och aimable som kusin Louise.
Kandidaten (med ett par ögon, ämnade att sända possessionaten huvudstupa till Östanvik). Jag vet inte, om mamsell Louise tycker om smicker.
