Possessionaten (som låtsar varken se eller höra sin rival). Tycker kusin Louise om blått?
Louise. Blått? Det är en ganska vacker färg. Men jag tycker ändå nästan mer om grönt.
Possessionaten. Nå, det var rätt roligt. Det passar sig just rätt särdeles. På Östanvik är min förmaksmöbel blå — vackert, ljusblått siden. Men i sängkammaren har jag grönt morino. Jag tror visst, att kusin Louise…
Kandidaten hostar, som om han ville förgås, och springer ut. Louise ser efter honom, suckar, ser sedan i korten så mycket olyckor för kusin Thure, att han blir helt förskräckt. »Ärterna bortfrusna» — »eldsvåda i förmaket» — och slutligen — »en korg». Possessionaten förklarar likväl skrattande, att han inte tänker ta emot någon sådan. Syskonen småle och gör anmärkningar.
Tredje uppträdet.
Familjen är församlad efter supén. Assessorn uppkastar frågan:
Vad är det bittraste lidande?
Jacobi. Obesvarad kärlek.
Petrea. Att icke veta hur man skall vara.
Eva. Att ha gjort någon man älskar ohjälpligt ont.
Modern. Jag håller med Eva. Jag tycker intet kan vara smärtsammare.
Louise. Jo, det finnes något smärtsammare, något bittrare ännu, och det är att förlora tron på den, man håller av, att ej mer fullt kunna högakta… att tvivla på…
