min Louise — som därav så onödigtvis besvurit upp ett spöke för att skrämma sig själv och oss alla.
Det låg i senare delen av moderns tal en lugn skämtfullhet, som, kanske mer än själva förklaringens enkla kraft, lät en lycksalig övertygelse uppfylla dotterns hjärta. Hon tryckte händerna till sitt bröst och såg tacksamt upp mot himmelen,
Femte uppträdet.
Trädgården. Det är morgon. Lärkorna sjunga, narcisserna dofta, häggen susar i morgonvinden, körsbärsblommorna öppna sig för bien, som surrande flyga i deras sköte. Solen lyser på alla sina barn. Louise spatserar på mellersta gången, med gubben Noaks predikan i handen, men hennes ögon äro häftade på ett där befintligt »stycke vers», som rakt ingenting har att göra med gubben Noak. Kandidaten kommer gåendes från motsatta sidan, ser mörk ut, håller en svart pensé i handen.
De spatserande mötas och hälsa stumt.
Jacobi. Får jag tala med er ett ögonblick? Jag skall ej länge uppehålla er.
Louise böjer tyst och rodnande sitt huvud.
Jacobi. Jag reser härifrån om en timme, men måste be er besvara en fråga, innan jag säger eder — farväl!
Louise. Reser? Vart? Varför?
Jacobi. Vart — är mig likgiltigt, blott jag kommer härifrån! Varför? Emedan jag ej kan uthärda en ihållande ovänlighet från en person, som — som är mig så dyrbar, som jag trodde förr hyste någon vänskap för
