hände sig en dag, att jag sökte dig, min mor, och såg Jacobi knäböja för dig och hörde honom tala om sin kärlek!… Du vet nu allt, min mor.
Modern. Låt friden återkomma till ditt hjärta, mitt barn! Gode Gud, hur olycklig skulle jag i denna stund ej vara, om icke mitt samvete vore rent! Men, Gud ske lov, mitt barn, din mor har intet sådant fel att förebrå sig, och Jacobi förtjänar all din aktning, all din tillgivenhet. Jag vill i all enkelhet säga dig vad som är sant i det, som så oroat dig. Ett ögonblick — det var då Jacobi först kom i vårt hus — vaknade i hans unga och obetänksamma hjärta en varmare böjelse för mig och var — till en del besvarad. Men icke skall du, mitt barn, fördöma mig för en ofrivillig känsla, på vilket din far sett ned med förlåtande blick. I en välsignad stund öppnade han och jag för varandra våra hjärtan, och hans kärlek, hans kraft och mildhet var det, som gav mig kraft att besegra min svaghet, Jacobi, även väckt till medvetande av sin förirring, bekämpade den och segrade. Vi skildes i denna stund, och det var vår ömsesidiga önskan att icke råkas på flera år. Emellertid var Henrik anförtrodd i hans omsorg, och Jacobi blev för honom en exemplarisk vän och lärare. När jag tre år senare återsåg Jacobi, räckte jag honom handen som en syster, och han — ja, min söta flicka, jag bedrar mig mycket, om han icke då redan i sitt hjärta begynte älska mig som — — mor. Men vad som då begynte har sedan fullkomnats — det var i egenskap av son, som du såg honom knäböja för mig, tackande mig för att jag gillade hans kärlek till min dotter, till
