Hoppa till innehållet

Sida:Hemmet 1928.djvu/149

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

»Ett ord!» bad Jacobi, »ett ord! Får jag säga min Louise? Louise — min?»

»Tala med mina föräldrar!» sade Louise, högt rodnande, i det hon vände bort huvudet.

»Min Louise!» utropade Jacobi och tryckte henne till sitt hjärta, drucken av ömhet och glädje; men Louise sköt honom sakta bort, i det hon sade:

»Kom ihåg mina föräldrar! Utan deras samtycke ger jag ej mitt löfte. Deras svar skall bestämma över mig.»

»Låt oss skynda tillsammans, min Louise, att begära deras välsignelse!»

»Gå allena, bästa Jacobi sade Louise, »jag känner mig nu ej lugn, ej stark nog — jag skall här vänta er tillbaka!»


Med detta femte uppträde anse vi den lilla dramen ha kommit till ett välsignat slut och göra därför inga vidare uppträden av dess naturliga följder.

När kandidaten på friare fötter hastade till Louises föräldrar, knuffade han i portgången hårt ihop med någon, som kom sättande från motsatta sidan. De tvenne karambollerande studsade båda ett par steg tillbaka, och possessionaten och kandidaten stirrade förvånade på varandra.

»Ber om förlåtelse!» sade kandidaten och ville förbi. Men possessionaten uppehöll honom, frågande ivrigt och med ett självförnöjt småleende:

»Hör, min vän! Kan ni säga mig, om min kusin Louise är i trädgården? Jag kommer just från hennes