föräldrar och skulle nu tala med henne. Kan ni säga mig var hon är?»
»J… jag vet inte!» utropade kandidaten, i det han slet sig lös och hastade, med en hemlig förskräckelse i hjärtat, upp till Louises föräldrar.
Emellertid hade possessionaten uppfångat en skymt av »kusin Louises» person i trädgården och skyndade till henne,
Det var just ingen överraskning för Louise, när efter alla de preliminära frågorna: »Tycker kusin om fisk? Tycker kusin om fågel?» o. s. v., nu äntligen framkom huvudfrågan: »Tycker gusin om mig?» Nå, litet mera förblommerad var den väl; men härpå svarades ett bestämt, ehuru med aktning och vänskaplighet förgyllt »nej!»
Kandidaten å sin sida framställde, i sitt hjärtas fullhet och värma, för Louises föräldrar sin kärlek, sina önskningar och förhoppningar. Väl var Jacobi nu utan både syssla och förmögenhet, men han hade många utsikter, och mitt ibland dessa stod, som en sol och ett fäste, excellensen O***! Lagmannen var icke vän av sådana fästen, Elise tyckte icke om långa förlovningar, men båda älskade Jacobi, båda ville framför allt sina barns sanna väl och lycka, och så kom det sig att, efter flera rådplägningar och sedan Louise blivit rannsakad, och föräldrarna funnit att hon verkligen önskade vad Jacobi önskade — att hon trodde sig bli lycklig med honom, och sedan Jacobi med största iver och förmåga bekämpat alla förslag till uppskov med förlovningen — sedan allt detta blivit lyckligen genomarbetat, fick Jacobi ett formligt »ja», och Louise
