nas korus. Fadern var riktigt desperat åt detta frieri; modern ansåg det även såsom en orimlighet, att hennes blomstrande Eva och Jeremias Munter kunde bliva ett par. Ingen röst talade för assessorn, utom lilla Petreas och en tyst suck i Evas eget hjärta och följden av alla överläggningar blev, att Eva med tårfulla ögon skrev följande svar till sin friare:
»Min bästa, min innerligt goda vänt Ack, bliv icke ledsen på mig, men jag kan icke bliva för er vad ni önskar. Jag gifter mig visst aldrig; jag är för mycket lycklig i mitt hem. Ack, det är visst egoistiskt, fruktar jag, men jag kan inte hjälpa det, Förlåt mig! Jag håller ändå så mycket och hjärtligt av er, och skall aldrig trösta mig, om ni ej hädanefter som hittills håller av er lilla Eva.»
Det var afton, då Eva fick sig tillsänt ett vackert
och dyrbart syskrin, åtföljt av dessa rader:
»Jo, jo! Jag kunde väl tro, att den skrovliga klippan skulle bjuda emot. Hon ville ej våga sin fina hand på den, lilla miss Eva; hon brydde sig ej om att andas varmt på mina stackars rosor. De må då förbliva i sin grav. Nu reser jag bort, och ser henne icke åter på år och dag. Men, för tusan! efter hon ger mig en korg, så skall hon själv ha ett skrin! Jag köpte det åt min — fästmö Eva! Nu skall Eva ha det ändå och behålla det för min skull. Hon kan återsända mig det, när jag upphör att vara hennes trofaste och tillgivne vän.»
»Månne hon ångrar sig?» frågade lagmannen oroligt
sin hustru, när han fick se Eva gråta strida tårar över
