Sida:Hemmet 1928.djvu/152

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

hand på klippan? Ville du ej andas milt på den? O! i sanning, i sanning! den skulle mjukna under din hand, den skulle frambringa rosor åt dig, ett tempel fullt av lovsång, fullt av kärek!…

Jag vet att jag är gammal, att jag är ful, ledsam, obehaglig, löjlig kanhända, men — jag tror ej att naturen, ville ha mig så. Jag har gålt så oändligen ensam genom min värld. Ingen fader, ingen moder, inga syskon ha följt mig på min väg; intet solsken föll på min barndom och ungdom; kämpande med svårigheter gick jag ensam fram genom livet.

Är du rädd för mitt grämliga lynne? O! du har ej sett, hur en blick, ett ord av dig jaga alla moln från min panna.

Men jag talar ju blott om mig, om min lycka! Ack, egoisten, den fördömda egoisten! Kan jag även göra dig lycklig, Eva? Är det ej förmätenhet av mig att begära… Ack, Eva, jag älskar dig outsägligt! Jag lägger egoisten i din hand — gör med honom som du vill. Han skall dock förbliva  Din!»


Detta brev gjorde Eva mycket ängslig och orolig. Hon hade så gärna velat kunna säga »ja» och göra en människa, en så god människa, lycklig, men så många röster inom henne ropade »nej!»

Hon talade vid sina föräldrar, sina syskon. »Han är så god, så förträfflig!» sade hon, »ack om jag kunde rätt älska honom! Men det kan jag icke. Och sedan, han är bra gammal! Och jag har inte alls någon lust att gifta mig; jag är så lycklig i milt hem!»

»Så lämna det icke!» var föräldrarnas och systrar-