teket med det sköna huvudet lutat mot handen. Petrea satt på en pall vid hennes fötter; hon var tyst också, men såg ibland upp till Sara, med en öm, orolig blick. Tankfullt och nästan dystert såg även ibland Sara ned på henne. »Petrea!» sade hon plötsligen, »vad skulle du säga om jag nu hastigt fore ifrån dig, ut i vida världen, och aldrig mer vände tillbaka?»
»Vad jag skulle säga?» svarade Petrea, med en störtsjö av tårar, »ack! jag skulle ingenting säga alls, utan lägga mig ned och dö av sorg!»
»Håller du verkligen så mycket av mig, Petrea?»
»Om jag håller av dig? Ack, Sara! om du reser bort, så tag mig med dig, som piga, som tjänstflicka! Alting ville jag göra för dig.»
»Goda Petrea! Håll av Sara, men följ henne icke!» viskade Sara, i det hon lade sina armar kring Petreas hals och kysste hennes gråtande ögon.
»Det är fasligt kvalmigt i afton, tycker jag!» sade Henrik förtrytsamt. »Man kan inte få sig en liten församling, ingen bit musik, ingen smula konversation! Det kännes i luften som om någon jordbävning skulle vara å färde. Jag tror den välsignade Afrika blåser upp något oväder åt oss. Petrea gråter som Trollhättan. Och där gå människorna par om par och sätta sig i vråar och tissla och tassla och kyssas, ända ifrån mina gudfruktiga föräldrar och till mina små oförnuftiga systrar! Konungen och drottningen sätta sig utan urskillning, var de komma åt, på döda eler levande ting. Höllo de icke på att sätta sig på mig där inne i soffan? Men jag gjorde ’tout d'un coup’ en omvälvning!… Förlovat folk, fasligt tråkiga människor!
