Äro de icke, Gabrielle? Inte se de och inte höra de, och inte tror jag de kunna tala, utom vid varandra.»
Långt in på natten brann ljus i Saras rum. Hennes dagbok sysselsatte henne länge. Hon skrev dit in med flygande men ej säker hand:
»Således i morgon! I morgon skall allt vara sagt och jag — fästad.»
Jordbävningen, som Henrik talat om, kom verkligen dagen därpå. Dess signal var ett brev till lagmannen från Schwartz, i vilket han friade till Sara. Hans enda förmögenhet, sade han där, var hans konst, men med den var han viss på, att det ej skulle felas hans hustru något. Han var nu i begrepp att företaga en europeisk tur, och önskade att på den åtföljas av Sara, på vars samtycke och tillgivenhet han sade sig vara viss. Lagmannen tyckte om ett visst självförtroende hos männen, men brevet från Schwartz andades en självsvåldig säkerhet och ett konstnärshögmod, som var honom innerligen vidrigt. Dessutom var han sårad av den anspråksfulla ton, i vilken Schwartz talade om den, som han älskade som sin dotter, och tanken, att hon skulle förenas med en man av Schwartz' karaktär, var honom odräglig. Han var nästan övertygad om, att Sara icke älskade Schwartz, och brann av otålighet att få tillbakavisa hans anspråk och därjämte avlägsna honom från sitt hem.
Elise instämde fullkomligt i sin mans känslor, men var osäkrare än han på Saras sinnesstämning i denna sak. Sara eftersändes till föräldrarna. Lagmannen
