lagmannen med värme. »Huru skönt, huru välsignelserikt kunde ej ditt liv, dina gåvor utveckla sig! Sara! Jag har älskat dig och älskar dig som min egen dotter — vill du icke lyssna till mig, som till din far? Svara mig! Har du i detta hem saknat något, som du med billighet kunnat begära? Har någon för oss möjlig vård om din uppfostran, din utveckling blivit försummad?»
»Nej!» svarade Sara suckande, »man har varit god, mycket god emot mig.»
»Nåväl!» utbrast lagmannen med stigande värme och innerlighet, »så lita på din mor och på mig, att du icke heller härefter skall ha skäl att klaga! Jag är icke utan tillgångar, utan relationer; jag skall ej spara medel för att utveckla dina gåvor, och är din kallelse till konstnär sann, så skall den ej heller — när du och den blivit färdiga — döljas för en värld, som kan njuta och värdera den. Men — förbliv i min vård! Kasta dig ej omogen och oklar ut i en värld, som än mer skall förvilla dig! Räck ej, för att vinna en skenbar frihet, din hand åt en man, underlägsen dig i bildning, en man, som du ej älskar och ej kan värdera som moralisk människa! Gå ned i ditt hjärta, se dess förvillelse medan det är tid — innan du krossas av din egen dårskap! Fly ej från ömma, vårdande vänner, fly ej från föräldrahemmet i blind otålighet över obehag, som det kanske blott berodde av dig att häva! Sara, mitt barn! jag har ej tagit dig i mitt hus för att därifrån släppa dig ut till fördärvet, till olyckan. Vänta! Besinna! Sara, jag ber, jag besvär dig, gör dig ej olycklig! När jag förde dig från din faders
