friare, skönare liv! Begär ej att jag skall betvinga min natur, begär ej att jag skall späka mina skönare krafter inom en krets, vilken för mig saknar allt behag!»
»Jag förnekar visst icke konstnärens kallelse», sade lagmannen, »icke värdet av hans verksamhet; i dess bästa mening är den så ädel som någon; men är det denna rena drift, denna ädlare mening, som driver, som livar dig? Sara! — se ned i ditt hjärta! Det är fåfänga, det är självisk äregirighet, som driver dig, det är övermodet av dina aderton år och av några lyckliga gåvor, som låter dig försmå att i ditt hem söka mogna för en ädel och självständig utveckling. Det är en djup förvillelse, som vill förleda dig till en gärning, klandervärd i Guds och människors ögon, och som gör dig blind för skuggorna i den existens du åtrår. Ingenstädes äro de dock mörkare, ingenstädes är lyckans omväxlingar så skarpa och mera beroende av lumpna tillfälligheter. En händelse kan låta dig mista din skönhet, din röst, med dem den världens gunst, i vilken de lagt din lycka. Dessutom, du blir ej alltid nitton år, Sara. Vid trettio skall redan din glans vara förbi; och då — för den hälft av livet, som återstår — vad har du samlat? Du har frossat en kort tid, för att sedan svälta. Ty, så sant jag här står, skall du med detta övermodiga och fåfänga sinnelag, och med den man du valt, gå till grund och för sent i ditt elände se ångerfull upp till den dygd, det sanna liv, som du misskänt!»
Sara var skakad av faderns ord och uttryck. Hon teg.
»Och huru annorlunda kunde det ej vara!» fortfor
