den isbark, som hittills omgivit hennes väsen; häftigt gråtande sjönk hon till sina fosterföräldrars knän. Djupt rörd, men allvarlig, upplyfte henne lagmannen.
»Du har fått din vilja fram, Sara!» sade han med fast men sorgsen röst. »Måtte du bli lycklig! En enda förmaning ger jag dig med på din färd. Glöm den icke! Den är min sista till dig. Om du skulle finna dig bedragen i de förhoppningar, som nu liva dig — om du blir olycklig — olycklig eller brottslig, då kom ihåg… kom ihåg… kom ihåg, Sara, att du här har far och mor och syskon med öppna armar för dig; kom ihåg att du här har en familj, ett hem!»
Han tystnade, förde henne några steg avsides, tog hennes hand, och tryckte i den en sedel. »Tag detta», sade han ömt, »som en liten hjälp i bekymrets stund! Nej! Du får ej neka din fosterfar! Tag det för hans kärleks skull — du skall behöva det en gång!»
Blott med möda hade lagmannen hittills behållit sin fasta hållning; nu tryckte han Sara häftigt till sitt bröst, kysste hennes panna och mun och hans tårar runno. Gråtande slöto sig mor och syskon kring dem. Då öppnades dörren och Schwartz inträdde.
»Vagnen väntar!» sade han med en mörk blick på den sörjande gruppen. Sara slet sig nu ur de armar, som ännu ville kvarhålla henne och störtade ur rummet. Få sekunder därefter rullade resvagnen.
»Hon är förlorad!» utbrast lagmannen med bitter smärta till sin hustru, »jag känner på mig att hon är det. Hennes död hade varit mig mindre bitter än detta giftermål» I flera dagar förblev han mörk och sorgsen.
