Små scener.
Likt en orkan hade nyss förflutna episod gått igenom hemmet. När den var över, klarnade himmelen på nytt, ja, man kunde säga, att ett gladare lugn än tillförene nu inträdde. Ingen var, som icke tänkte med intresse på Sara, som icke stundom begrät hennes häftiga skilsmässa, men ingen var, utom lagmannen och Petrea, som icke kände en hemlig lättnad genom hennes avlägsnande. Lagmannen saknade en dotter i sin älskade krels, saknade den sköna, rikt begåvade flickan och kunde ej utan en bitter oro tänka på hennes framtid. Petrea begrät föremålet för sin ungdomliga beundran och dyrkan, men tröstade sig med att uppgöra romantiska planer för deras återseende, och alltid så att Petrea därvid agerade såsom Saras skyddsängel, antingen som drottning på en öde ö, eller som en krigare, blödande för henne, eller som en förklädd person, lösande hennes bojor i fängelsets djup för att sätta dem på sig själv; med ett ord på alla omöjliga vis i världen, utom på de möjliga.
Planer för framtiden sysselsatte mycket ungdomen. Eva och Leonore byggde alla sina luftslott tillsammans. En stor innerlighet hade uppgått mellan dessa systrar, alltsedan deras samvaro under de andras vistande på Axelholm. Man kunde säga att på den afton, de tillsammans »rumlade» med druvor och en roman, slog det vänskapsfrö, som länge grott inom dem, ut sitt hjärtblad. Deras luftslott voro för övrigt inga vanliga romanslott; de hade till grundval den prosaiska, men vackra tanken att framdeles förvärva självständig
