Hoppa till innehållet

Sida:Hemmet 1928.djvu/17

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Henrik och Eva, när dessa i nåder vilja taga emot henne, och när dessa tre viska tillsammans, kan man vara säker på, att något spratt är å bane. Det lever redan så mycken oro i henne, att jag fruktar hon får en orolig levnadsdag. Men hon skall tidigt få lära att vända sig till Den, som kan vända oro i ro.


N:o 6.

Och nu till husets bortskämda barn, det yngsta, det vackraste, den så kallade »Lillan», hon, som var dag lägger med sina vita händer sockret i sin fars och sin mors koppar — kaffet skulle ej smaka dem det förutan ä hon, vars lilla bädd ej ännu kommit ur föräildrarnas rum, som var morgon kryper upp i deras säng och lägger sitt ljuslockiga huvud på sin fars axel och insomnar där ånyo. Kunde du se min tvååriga Gabriella, med sina stora, allvarsamma, bruna ögon, sitt fina, litet bleka, men obeskrivligt täcka ansikte, sina förtjusande små fasoner, du skulle bli intagen av henne som alla andra, du skulle skämma bort henne såsom vi alla.

Frid över mina smål! Det är ingen av dem, som icke bär inom sig ämne till en egen dygd och förträfflighet, men även fröet till en farlig odygd, som kunde fördärva Guds sköna utsäde, men jag söker att bannas så litet som möjligt; jag vet hur lätt man därmed bannlyser barnlivets frimodighet och oskyldiga glädje, och tror över huvud, att blott man oupphörligt fortbildar det goda, värmer, livar, upplyser, så faller småningom det sämre bort av sig själv.