hans fädernesland kunde göra sig om honom. Den unge bergseleven var även därigenom lagmannens gunstling, att han med ovanliga kunskaper förenade en icke vanlig blygsamhet i sitt förhållande till äldre och mer erfarna män.
»Se, Henrik!» utropade lagmannen en dag efter ett samtal med Stjernhök, »se, det vill jag kalla poesi, verklig poesi! Tämja strömmarna och tvinga deras vilda fall att bereda trevnad och rikedom, under de vid deras stränder skogarna ljusna, åkerfält utbreda sig, människoboningar uppblomstra och frisk verksamhet och glada röster uppliva nejden! Se, det kan kallas en skön skapelse!»
Henrik teg. Men »lilla fröken» sade fint: »Och i de där boningarna — vad de skola vara nöjda att ibland få en rolig bok att läsa eller en vacker sång att sjunga! Eljest bleve deras liv bra torrt oaktat alla deras vattenfall!»
Lagmannen log, kysste sin lilla flicka och fick tårar i ögonen av förtjusning åt henne.
Henrik hade emellertid gått ut i ett annat rum och satt sig vid ett fönster dit modern följde honom.
»Hur är det med min Henrik?» frågade hon kärleksfullt, i det hon sakta tog bort handen, som beskuggade hans ögon. De stodo fulla av tårar. »Min goda, goda gosse!» utbrast modern, i det hennes egna runno över, och hon lindade sina armar kring honom.
»Ser du!» begynte modern tröstande, »du skall icke bry dig om att din far talar liksom litet ensidigt emellanåt. Du vet ju ändå huru oändligen rättvis och god han är, och att blott han blir säker på det äkta i din
