ningar. Stjernhök hade alltid hittils behandlat Henrik med en viss likgiltig vänlighet, men aldrig som kamrat och vän.
Stjernhök kom, Med stor hjärtlighet mottogs han i Frankska familjen, men ingen mötte honom med ett varmare hjärta än Henrik.
Det var en stor olikhet emellan de båda ynglingarna, även till det yttre. Henrik hade en ren, men nästan kvinnlig skönhet, hans gestalt var ädel, men späd, hans blick eldig och svärmande. Stjernhök, ett par år äldre än Henrik, var tidigt man. Allt hos honom var muskulöst, fast och kraftigt; hans ansikte var betydelsefullt, utan att vara vackert, och i hans klara, bestämda blick tindrade en stjärna, en sådan, som skickelsen stundom profetiskt lägger i ögat på den över vars bana lyckliga stjärnor vaka.
Några dagar efter Stjernhöks ankomst blev Henrik mycket förändrad. Han var tyst, och ett moln av nedslagenhet betäckte hans ansikte. Stjernhök var nu, som vanligt, ej ovänlig mot Henrik, men tycktes göra föga avseende på honom. Han sysselsatte sig ivrigt dels med att för fruntimren och Jacobi göra kemiska experiment samt om aftnarna och väl inpå nätterna genom förträffliga teleskop låta dem betrakta stjärnhimmelens fenomener. En av de strålande himlakropparna, på vilken den unge astronomen flitigt anställde alna observationer, kallades sedermera i familjen »Stjernhöks stjärna». Alla samlade sig kring den kuntlge och intressante unge mannen. Lagmannen var högst road av hans samtal och yttrade mer än en gång till de sina sin glädje över honom och de förhoppningar,
