TREDJE AVDELNINGEN.
Leonore till Eva.
Du kommer då hem, du kommer då verkligen snart hem, söta Eva! Ack, jag är så lycklig, så glad däråt. Huru länge det är, sedan jag såg dig. Två långa år! Jag begriper ej huru jag kunnat vara så länge utan dig; men sant är, att vi ändå aldrig varit rätt åtskilda. Jag har varit med dig i stora världen, jag har varit med dig på baler och konserter och njutit av ditt nöje, din hyllning. Ack, vad det var roligt att jag lärde hålla av dig! Jag har levat dubbelt alltsedan och känt mig så rik i dig. Och nu kommer du åter; och då skola vi ju bli lyckliga tillsammans som förr?
Du talar så mycket om stora världen. Och dina nya, präktiga bekanta — ack, Eva! må de vara aldrig så roliga, så intressanta, icke kunna de hålla av dig som vi, som jag! Och den där major R***! Jag är rädd för honom, Eva. Att han älskar dig, det finner jag helt naturligt; men… men ack, Eva! Det gör mig ont att du skall tycka så mycket om honom.
Jag måste bereda dig på en förändring, en stor mistning i hemmet. Du finner icke Petrea här. Du känner
