det förhållande, som mycket oroat mig sedan en tid. Nu gick det ej an längre att låta det så fortfara. För Louises, för Jacobis, för Petreas egen skull, måste hon — fly, eller hade alla blivit olyckliga. Hon insåg det själv, och när vi underrättades om Jacobis snara hitkomst, öppnade hon sitt hjärta för far och mor. Det var ädelt och rätt av henne, och de vara så goda, så kloka som alltid. Min far har själv fört henne till sin vän, biskop B:s hem. Må Gud bevara henne och ge henne frid!
Jag blev avbruten! Jacobis ankomst! O, gott att Petrea nu döljs i skuggorna av Furudal! Gott för hennes arma hjärta, gott för de förlovade också, som i hennes närvaro ej skulle vågat vara lyckliga. Och nu äro de det så fullt. Efter sex års väntan, suckan och förhoppning ser Jacobi sig nära målet för sina önskningar — giftermål och pastorat! Och den, som förer honom därtill, är, utom hans egna förtjänster, hans älskade gynnare, den förträfflige, den förtjusande excellensen O***. Han har genom sitt inflytande förmått tvenne betydliga godsägare i stora T:s församling att giva sina röster åt Jacobi, som, ehuru ung, av en händelse fått ett rum på förslaget. Han får således ett av de vackraste och största pastorat i stiftet, och Louise blir en ärorik pastorska — »prostinna!» säger hon profetiskt själv.
Vi äro nu i livligt arbete till bröllopet, men vår far ser icke glatt mot en tilldragelse som skall taga en dotter ur hans älskade krets. Han vill så gärna hava oss omkring sig. Jag är glad och tacksam däråt. Apropå! Vi ha en plan för honom
