så, som det nu är emellan oss. Du vet, att för omkring tre år sedan bildade sig kring mig vid akademien ett slags litterärt anhang av unga vänner som kanske trodde alltför högt om min skaldegåva och förförde mig att tro så själv. Jag var bliven en gunstling för dagen i de kretsar, inom vilka mitt liv rörde sig. Kanske blev jag övermodig härav, kanske röjde sig en anspråksfull ton och orätt, ensidig riktning i den samling poesier, jag vid denna tid utgav. Dessa poesier gjorde dock uppseende. Men en kort tid därefter syntes en kritik över dem, som gjorde mera uppseende ännu, för dess kraft, dess stränghet och även dess satiriska kvickhets skull. Dess udd skonade varken mitt verk eller min karaktär såsom skald. Den verkade nästan allmänt en reaktion mot mig. Jag fann den hård och alltför ensidig, och kan i denna stund ej låta bli att finna den så, ehuru jag nu, bättre än då, känher dess rättvisa. Den anonyme författaren till kritiken över mig var — Stjernhök, och han nekade ingalunda härtill. Han ansåg sig mindre ha riktat den mot mig personligen, än mot den överhandtagande riktningen inom det parti, för vilket jag var ett slags huvudman. Redan förut hade jag begynt draga mig bort från honom och hans välde, som jag alltid hade känt tryckande, och denna nya stöt bidrog ej att förena oss. Hans skarpa kritik hade gjort mig uppmärksam på mina fel, men jag vet ändå icke, om den skulle ha gjort mig annat än ont, om jag ej vid denna tid kommit hem och i hemmet och genom de minas välgörande inflytande vaknat till ny kraft och en renare riktning. Det var då också som min far, i sin obeskrivliga
