godhet och i komplott med er alla, sålde halva sitt bibliotek för att skaffa mig medel att resa utrikes — ja ni har kallat fram en ny människa inom mig, och all min diktan och traktan är nu att visa er att jag ej är ovärdig er. Ack ja! er älskar jag så högt, så varmt! Men med Stjernhök är det förbi! Den kärlek jag har till honom, har vridit sig till bitterhet — —! Jag vet inte, vilken ond ande sedan en tid har satt sig fast i mitt hjärta, men där sitter den.
Jag inser bättre än förr, huru mycket Stjernhök står över mig, huru mycket högre han skall gå, och denna insikt plägar mig!»
»Men varför dessa mörka tankar och känslor nu, kära Henrik, nu då jag tycker, att din framtid mer än någonsin är full av hopp? Ditt sköna skaldestycke, din prisskrift, som visst skall bringa dig heder, utsikten till en förmånlig syssla och en dig kär verkningskrets, allt detta, som ännu för ett par månader sedan så livade ditt hjärta — varför har det nu mistat sin kraft däröver?»
»Jag vet icke», svarade Henrik, »men sedan en tid är mycket förändrat inom mig; jag har ingen tro på min lycka. Det förekommer mig, som om mina sköna förhoppningar skulle försvinna likt en dröm. Kanske är det, emedan det motsvarar något, som plågar mig här inom!» Härvid drog Henrik Leonores hand inom sin kappa och lade den mot sitt bröst. Det hävde sig där inom våldsamt och underligt, hjärtat bultade nästan hörbart.
»Herregud!» utbrast Leonore förskräckt. »Henrik! vad är detta? Har du ofta så?»
