och till morgonen, då gav Eva fritt lopp åt det, som uppfyllde hennes själ. Så uppfylld var hennes själ av dessa tllldragelser, så överspänd hennes sinnesstämning, att hon ej gav akt på systrarnas förlägenhet under hennes berättelse, deras oro, deras tvungna leenden, deras stundom nedslagna blickar. Först när Eva med glädjestrålande uppsyn förtrodde systrarna, att major R*** snart skulle inträffa i staden, där han hade släktingar, hos vilka han ville tillbringa julen, och att han då hos Evas föräldrar skulle anhålla om hennes hand, först då föll slöjan ifrån Evas ögon. Louise talade starkt emot major R***, undrade och beklagade att Eva kunde tycka om en »sådan människa». Louise hade icke väntat sådant av sin syster. Eva, mycket sårad, försvarade med värme major R*** och talade om intolerans och fördomar. Louises indignation stegmdes än mer härav; Gabrielle begynte gråta, Louise gjorde henne sällskap; de tycktes anse Eva nästan förlorad. Leonore var lugnare, sade intet ord, som kunde såra Evas känslor, men suckade ibland djupt och såg stilla sorgset på den älskade, vilseförda Kystern.
Major Victor R*** var allmänt känd såsom en bland dem, vilka leka med kvinnohjärtan, och lagmannen bedömde denna lek med en hos hans kön nog sällsynt stränghet, särdeles när, såsom här var fallet, icke hjärtats men egoismens lättsinne förde spelet. För tio år tillbaka hade major R*** gift sig med en ung, rik flicka av lagmannens släktingar. Den sextonåriga makans enda fel var att alltför ömt och dyrkande älska sin man, och han belönade denna kärlek med en så sko-
