kar, hennes väsen, hennes rörelser, som man aldrig förr så hade sett där. Hennes högst moderna klädsel, en viss utveckling, en viss behaglig ledighet, som röjde huvudstadens eleganta kretsar, utövade sin trollkraft på hennes vänner och förtjusande i synnerhet Gabrielle, som följde den vackra systern med strålande blickar.
Leonore var den enda, som snart såg på Eva, väl med ömma, men ändå litet bekymrade blickar. Det var någonting världsligt i Evas utseende och väsen, någonting som lät Leonore ana, att en stor och icke lycklig förändring hade föregått inom den älskade systern. Och snart visade sig, att Leonore anade riktigt. Eva hade ej varit många timmar inom hemmet, innan man tydligen såg, att hon hade föga intresse för dess angelägenheter, att föräldrar, syskon, vänner icke mer voro för henne, vad de förr varit. Evas själ var i själva verket nu uppfylld av ett enda ämne; det upptog alla hennes tankar, alla hennes känslor, och det var — major R***. Hans skönhet, hans glänsande gåvor, hans älskvärdhet, hans kärlek, de sällskap där hon råkat honom, de baler, där de dansat tillsammans, de tillfällen, vid vilka de spelat roller, alla de romantiska utvecklingarna av deras förhållanden — voro de bilder, som nu allena levde i hennes hjärta och dansade om i hennes av världslig medgång uppspelade fantasi. Hennes fars allvarsamma blick, då hon nämnde major R***, avhöll henne från att upprepa detta namn i hans närvaro, under första aftonen hon var tillsammans med de sina. Men när hon senare blev allena med sina systrar, när den ljuva pratstunden kom, som emellan vänner brukar vid sådana tillfällen räcka från aftonen
