olyckligt genom ett avgjort vägrande för hennes hjärtas önskningar; men de hade beslutit sig till att fordra av henne och av majoren ett års prövningstid, under vilket de båda icke skulle umgås, icke skriftväxla med varandra och anse sig å ömse sidor fria från all förbindelse till varandra. Först vid denna tids slut skulle man åter kunna sätta en förening i fråga, såvida nämligen ännu Eva och majoren önskade den.
Med styrka och ömhet talade lagmannen nu med sin dotter, lade förhållandet klart för henne, dolde icke huru bitter för honom tanken på denna förbindelse varit och var och vädjade till hennes egen billighetskänsla, om man fordrade för mycket i det uppskov och den prövningstid man begärde.
Eva grät mycket, men djupt rörd av föräldrarnas godhet samtyckte hon till deras önskningar och lovade, ehuru med smärta, att efterkomma dem.
Till majoren, som hade friat skriftligen, skrev lagmannen ett öppet och ädelt, men ingalunda sockersött svar, varuti han även fordrade av honom, att som en man av heder icke på något vis söka förleda Eva att vika från de löften, hon givit sina föräldrar, och därigenom störa hennes hittills så lyckliga förhållande till sin familj. Detta brev, som fadern lät sin dotter läsa och som kostade henne nya tårar, i det hon fåfängt sökte förmå honom att borttaga uttryck, som hon fann alltför stränga, men han snarare alltför milda, blev avsänt samma dag, och allt blev nu lugnare.
Troligen skulle nu Eva ha stilla fogat sig efter föräldrarnas vilja, den de genom mycken godhet sökte göra henne ljuv att följa, om icke, på aftonen dagen
