därefter, en biljett ifrån major R*** kommit till Eva, som alldeles förstämde och upprörde hennes själ. Han klagade i den häftigt över Evas fars »orättvisa, obillighet och tyranni», talade i de mest passionerade uttryck om sin kärlek, sitt gränslösa lidande, sin förtvivlan. Eva blev sjuk efter detta brev, dock mer till sinnet än till kroppen, och begärde att tala vid assessorn. Husets vän och läkare kom genast till henne.
»Håller ni av mig?» var Evas första fråga till honom, når de voro ensamma.
»Om jag håller av er, Eva?» svarade han och såg på henne med en blick, som hade kunnat värma till någon ömhet ett hjärta, annorlunda beskaffat än Evas då var det.
»Om ni älskar mig, om ni ej vill att jag skall bli allvarsamt sjuk», fortfor Eva talande fort och häftigt, »så måste ni skaffa till major R*** detta brev och lämna i mina händer svaret därpå! Jag är i en belägenhet, som kan föra mig till förtvivlan, om ni ej förbarmar er över mig. Men i hemlighet måste ni bistå mig!… Ni vill ej! Om ni älskar mig, måste ni taga detta brev och…»
»Begär allt av mig, Eva, men icke detta! Jag måste säga nej därtill, och just emedan jag så mycket älskar er. Denna man är sannerligen icke värd er; han förtjänar ej…»
»Ni vill ej! Ni älskar mig ej och jag har då ingen vän mer!»
»O Eva, Eva, tala icke så! Ni syndar! Ni vet icke… begär allt av mig, begär mitt liv — ack, genom er har det redan förlorat allt värde för mig — begär…»
