»Tomma ord!» avbröt Eva och vände sig otåligt bort, »jag begär ingenting mer av er, assessor Munter! Förlåt att jag besvärat er!»
Assessorn såg på henne tyst en stund, lade sedan hastigt handen mot sin vänstra sida, såsom hade han känt en häftig smärta där, och gick ut mer lutad än vanligt.
En oväntad ljusning inträffade kort därefter i det plågsamma förhållandet mellan Eva och hennes familj. Eva blev lugnare. Major R*** reste på landet till en av sina bekanta i grannskapet av staden, för att där tillbringa julen. Samma dag kom Eva vid den vanliga tetiden ner i biblioteket efter att hava tillbringat flera dagar på sitt rum. Alla mottogo henne med glädje. Lagmannen gick emot henne med öppna armar, kallade henne med ljuva namn, satte henne vid moderns sida i soffan, bar själv te till henne — en älskare kan ej vara mera öm och omsorgsfull. Eva var tydligen icke likgiltig för dessa kärleksbevis, men hör mottog dem icke med glädje. En flammande rodnad växlade med blekhet på hennes kind, och det tycktes ibland såsom ville en tår, en ångerfull tår, uppstiga i hennes ögon.
Lycka.
»Lycka!» upprepade lagmannen i det han inträdde med brev och tidningar i handen. »Gabrielle, mitt barn, läs upp detta för din mor!» Och han lade framför henne en tidning.
