stränghet, så skulle mitt hjärta upphöra att slå. Och ändå vet jag ej om jag älskade honom. Ja, jag tror det knappast. När han var borta, drog jag andan så fritt och lätt, men hans liv hade jag velat frälsa med förlusten av mitt eget. Vid denna tid var det, som du måste lämna mig, Cecilia, och våra öden skildes, fast icke våra hjärtan.
En dag var det mycket främmande hemma. På eftermiddagen kastade jag volant med min unga kusin Emil, som vi höllo så mycket av och som förtjänade det så väl. Hur det gick till, minns jag icke, men Ernst bytte plats med honom och blev min motspelare. Han kastade förträffligt och med säker hand den flygande draken, men alltid lät han den flyga över mitt huvud, så att jag måste springa ett par steg tillbaka för att uppfånga den. Så jagades jag oförmärkt och under glättigt skämt genom en lång rad av rum, till dess vi befunno oss långt ifrån sällskapet och allena. Då upphörde plötsligen Ernst med leken och det gick en förändring över hela hans ansikte. Jag anade oråd, och hade gärna sprungit långt, långt bort, men jag var liksom förlamad. Och nästan utan att jag visste det själv, hade jag samtyckt att vid hans sida vandra genom livet. Jag var då nyss fyllda nitton år. Mina goda föräldrar gillade sin dotters förbindelse med en så allmänt ansedd och aktad man, och Ernst, vars natur är att i allt raskt gå framåt, drev allting så, att en kort tid därefter firades vårt bröllop.
Första året av mitt giftermål tillbragte jag i våra föräldrars hus, såsom de hade fordrat det av min man,
