och brandredskap började arbeta, under det kyrktornens klockor klämtade häftigt och larmtrumman gick dovt och vilt genom stadens gator. Henrik släpade med sig unga L., som var mållös och illa skadad av branden. Med vild och forskande blick såg sig modern omkring bland de sina; plötsligen ropade hon: »Gabrielle!» och med ett genomträngande ångestrop störtade hon in i det brinnande huset. En krets av människor slöt sig hastigt kring döttrarna, hindrande dem med våld från att följa modern och tvenne karlar bröto fram ur folkhopen och hastade med blixtens snabbhet i hennes spår. Den ena var hennes sköna — nu mer än någonsin sköna son; den andra liknade cyklopernas gestalter, sådana konsten avbildar dem i deras underjordiska smedjor, men två ögon hade han, och ur dessa sprutade i detta ögonblick flammor, som trotsade dem, med vilka han gick att kämpa. Båda försvunno i lågorna. Ett ögonblicks tystnad uppstod. Larmtrumman upphörde, folket andades knappast, tysta vredo döttrarna sina händer, och brandklockan klämtade ängsligt till sprutornas fåfängliga regn, ty lågorna stego och stego. På en gång gick ett rop ut från folkmassan; dess hjärta slog glatt, ty modern blev på sonens armar buren ur lågorna, som väsande sträckte sina tungor efter dem, och — ännu ett jubelrop! Den andra cyklopen, assessorn med ett ord, stod i ett fönster i andra våningen, och genom virvlarna av svart rök skymtade vit den gestalt, han tryckte till sitt bröst. En stege blev hastigt upprest, och svart och svedd, men lycksalig, lade snart Jeremias Munter den avsvimmade men oskadda Gabrielle i moderns och systrarnas armar. Sedan åter-
