vände han med Henrik till branden, och det lyckades dem att rädda en pulpet, innehållande lagmannens viktigaste papper. Några obetydliga småsaker frälstes även, Men detta var allt. Huset var av trä och brann, brann ned till aska, oaktat alla bemödanden att släcka, men som det stod enstaka, brann det ensamt, utan att antända något annat.
När Henrik utmattad av ansträngningar återvände till de sina, fann han dem inkvarterade i assessorns lilla våning, som även låg vid torget, och Jeremias själv syntes plötsligen ha multiplicerat sig till tio personer för att förskaffa sina gäster vad de behövde. Hans gamla hushållerska var alldeles yr i huvudet av eldsvådan och av de nya gästerna i hennes husbondes mycket tarvligt inredda bo. Men han visste råd för allt, han kokade kaffe, han bäddade sängar och tycktes därvid alldeles glömma sina tämligen svåra brännskador. Han skämtade över sig själv och sina saker, alltemellan som han torkade ur sitt öga en tår för sina vänners olycka. Öm och rådig sörjde han för allt och för alla. Louise och Leonore biträdde honom med stilla fattning.
»Vill du vara förnuftig, kaffepanna, och inte koka över som en toka för det du nu en gång får koka för damer!» grälade assessorn, »här, miss Leonore, äro droppar åt mamma och Eva! Syster Louise! var god tag hand om hela mitt skafferi! Och han, unga herre!» sade han till Henrik i det han plötsligen fattade denne om armen och såg honom skarpt i ansiktet, »kom med mig, ty jag får lov att ta litet hand om honom, jag!» Det var också ingen minut att förlora. En häftig blod-
