Hoppa till innehållet

Sida:Hemmet 1928.djvu/198

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

fatta tro till livet. Han kunde nu åter gå ut och dricka den friska vinterluften — han älskade luft. Lagmannen gick ofta med honom; det var vackert då, att se den kraftiga, levnadsstarka fadern slå sin arm kring den bleka, sköna sonen, när stegen blevo honom tunga, och så, fördröjande sin egen, vanligen raska gång, föra honom sakta åter mot hemmet; det var vackert att se uttrycket i bådas blickar.

Man talar mycket om det sköna av moderskärleken — faderskärleken har kanske någonting nästan mera skönt, mera rörande ännu, och det är min tro att den, som haft den lyckan att vårdas av en lika huld som rättskaffens fader, kan med fullare känsla, med innerligare begrepp än någon annan upplyfta sitt hjärta till himmelen i människosläktets allmänna bön: »Fader vår!»

Några veckor gingo om. En fru av Frankska familjens vänner skulle vid denna tid med sin dotter resa till staden, där Petrea hade sitt hemvist, och önskade mycket att få Gabrielle — unga Amelies bästa vän — med sig. Gabrielle hade gärna velat taga detta tillfälle för att hälsa på sin älskade syster och se sig litet omkring i världen, men nu, då Henrik var sjuk, kunde hon icke tänka därpå, ville omöjligt gå in på att skiljas vid honom. Men Henrik själv yrkade ivrigt på att Gabrielle skulle göra denna resa, som för henne kunde bli så rolig. »Ser ni icke», sade han, »att Gabrielle sitter här och ser sig blek på mig? Och detta är så oändligen onödigt; i synnerhet nu, då jag är bättre, och blir nog om en tid alldeles bra. Res, res, söta Gabrielle, jag ber dig därom! Du kan ju emellertid fägna oss med dina