tidligt lugn var utbrett över hela hans väsen. Och ifrån denna stund var hans sinne förändrat. Han blev nu mild, lugn, även glättig och älskvärdare än någonsin. Hans ögon fingo ett uttryck av obeskrivlig klarhet och skönhet. Skuggan var alldeles viken från hans själ.
Men djupare och djupare lade den sig över en, som från begynnelsen av Henriks sjukdom icke mer var sig lik, och det var — Henriks mor. Väl talade hon och rörde sig och verkade som förr, men en tärande ängslan levde inom henne; hon syntes frånvarande för det närvarande livet, och all befattning med det, som icke på något vis rörde hennes son, blev henne likgiltig och plågsam. Omsorgsfullt avlägsnade därför döttrarna från henne allt, som var henne störande. Modern fick nästan uteslutande ägna sig åt sin son, och många njutningsfulla stunder uppgingo ännu för dessa två, som kanske snart skulle skiljas för — lång tid.
Man märkte vid denna tid, att Henrik ofta i sin mors närvaro vände samtalet åt den ljusa sidan av döden. Det tycktes som om han velat sakta bereda henne på en möjligen snar skilsmässa och på förhand borttaga dess bitterhet för henne. Elise älskade förr samtal av denna art, älskade allt som spred ljus över livets mörka scener, men nu bleknade hon alltid när detta ämne bragtes å bane, oro målade sig i hennes ögon och hon sökte med ett slags skräck avlägsna det.
En period av förbättring inträffade i Henriks sjukdom; han led mycket mindre. Det gick en glädjekänsla genom hemmet, och Henrik tycktes själv ibland åter
