reser mig emot sig själv — men jag kan ej stå emot din makt!»
»Därför heter jag ju Victor, min ängel! Himlen själv har sanktionerat min makt. Och din Victor är jag, min ljuva Eva, är det ej så?»
»Ack, alltför mycket!» suckade Eva. »Men nu, Victor, skona min svaghet, begär ej mer att återse mig, innan jag i vår — om en månad reser ut till M:s! Fordra icke…»
»Fordra inga sådana löften av Victor, Eva! Han låter icke binda sig så — men du — du måste göra som din Victor vill — eljest skall han ej tro att du älskar honom! Vad? Du skulle neka att gå några få steg för att glädja hans ögon, hans hjärta, för att se honom, höra honom — i sanning, du älskar mig icke!»
»Ack, jag älskar, jag tillber dig! Allt kunde jag lida för din skull, även mitt eget hjärtas samvetskval — men mina föräldrar — syskon! o, du vet ej vad det kostar mig att bedraga dem! De äro så goda, så förträffliga — och jag! Ännu stundom strider kärleken till dem med den jag bär till dig. Spänn icke bågen för hårt, Victor. Och nu — farväl, älskade! farväl! På M., om en månad, återser du din Eva!»
»Stanna! Tror du, att du får så lämna mig? Var har du min ring?»
»På mitt bröst! Dag och natt vilar den där! Farväl! Ack! låt mig gå!»
»Säg än en gång, att du älskar mig över allting i världen! Att du vill vara allena min!»
»Allena din! Farväl!» Med dessa ord slet sig Eva hastigt lös och ilade liksom skrämd med snabba steg
