över kyrkogården. Majoren följde henne långsamt. En mörk gestalt trädde nu hastigt fram, liksom hade den stigit upp ur en av gravarna, och vandrade tätt utmed majoren. Denne studsade och kände en kall ilning genom hjärtat, ty skepnaden, stor och tyst, i denna mörka stund och på kyrkogården, hade någonting hemskt och spöklikt vid sig; och då den fortfor att, synbart med avsikt, gå tätt vid majorens sida, stannade denne och frågade skarpt: »Vem är ni?»
»Evas far!» svarade en dämpad, men kraftig röst, och vid ett flämtande lyktsken, som vinden drev ditåt, såg majoren lagmannens mörka ögon med vredgad och hotande blick fästade på sig. Ett ögonblick sjönk hans hjärta, men i det nästa sade han, med hela sitt stolta lättsinne: »Nå, då behöver jag ej vidare vaka över henne!» Och hastigt vände han sig åt sidan och försvann i mörkret.
Lagmannen följde sin dotter utan att nalkas henne. När han kom hem, låg på hans panna ett bekymmer så djupt och smärtsamt, som man ännu aldrig spanat där. För första gången i lagmannens liv syntes det kraftiga huvudet verkligen nedböjt.
I dessa dagar kom Stjernhök oförväntat till staden. Han hade hört om den olycka, som övergått Frankska familjen, om Henriks gärning vid detta tillfälle, om hans sjukdom i följd därav, och ville ännu en gång se honom innan han reste utrikes. Detta besök, för vilket allena Stjernhök nu gjort en resa av över tjugu mil, överraskade och rörde Henrik djupt, och när Stjernhök kom in till honom, gick han emot denne med det mest öppna uttryck av hjärtlig tillgivenhet. Stjernhök fat-
