tade hans utsträckta hand, och en plötslig blekhet betäckte hans manliga ansikte, när han såg den förändring, som få veckors sjukdom hade åstadkommit i Henriks utseende,
»Du var god som kom till mig! Tack, Stjernhök!» sade Henrik innerligt, »jag hade eljest troligen ej fått se dig mera här i världen. Och jag ville dock gärna ha sagt dig ett ord innan vi så skiljas.» Båda tego en stund.
»Vad ville du säga mig, Henrik?» frågade slutligen Stjernhök, i det en sällsam rörelse målade sig i hans drag.
»Jag ville tacka dig!» svarade Henrik hjärtligt, »tacka dig för din stränghet emot mig och säga dig hur fullt jag nu erkänner, hur rättvis och mig hälsosam den varit. Jag ville tacka dig, för det du därigenom har varit en verklig vän, och är nu fullkomligt övertygad om, huru redligt och väl du menat med mig. Detta intryck, detta minne av dig, är det enda av vår bekantskap, som jag tar med mig, när jag lämnar denna värld. Du har ej kunnat älska mig, men detta har varit mitt eget fel. Jag har sörjt däröver, men har nu undergivit mig även däri. Dock vore det mig kärt att tro, att mina fel, mitt senare uppförande mot dig ej lämnat hos dig ett alltför avlägsnande intryck; det vore mig kärt att få tro, att du kunde tänka vänligt på mig när jag är borta!»
En hög rodnad blossade på Stjernhöks kinder, och hans ögon glänste i det han svarade: »Henrik! Jag känner mer än någonsin i denna stund, att jag hittils icke gjort dig rättvisa. Ett par senare tilldragelser ha
